Jag tycker inte den här uppgiften är särskilt bra eller givande men gjorde den för att komma ifrån det andra arbetet en stund.
Posom
- en del av kommunens krisberedskap.
Uppgift: Välj ut en händelse eller företeelse som berört dig starkt och skriv om den.
Jag väljer att skriva om en längre pågående process eftersom jag inte riktigt har en händelse som påverkat mig på det sätt som det är tänkt. Jag är 21 år och har faktiskt inte en ändå gång blivit utsatt för något eller vart med om något som hänt väldigt snabbt som sedan påverkat mig i livet. Jag får framför mig en bild om en bilolycka eller att man förlorat någon eller liknande. Men jag som saknar det tar då istället den process som faktiskt alla går genom när man växer upp och inser att man plötsligt inte kan bo hemma hos mamma och pappa längre. När jag började utbildningen i januari 2008 så var jag tvungen att byta stad och flytta till Skövde vilket faktiskt var jobbigt i början men jag vande mig ganska snabbt med att laga mat själv och allt som det har med. Till en början bodde jag tillsammans med min bror som också gått SMO men under andra terminen när jag slutat så blev det ännu mer på riktigt. Även fast man kanske inte kände innan att man egentligen ville flytta från bekvämligheten att bo hemma så eftersom tiden gick så vande man sig verkligen vid det. Sen när ett år hade gått var man tvungen att flytta hem igen vilket inte alls var roligt längre. Huset som var en viss storlek innan kändes plötsligt inte tillräckligt stort längre. Det var faktiskt riktigt jobbigt att flytta hem igen. Men det var inte bara det att det var trångt och att man bor på varandra känns det som det är rättigheterna som blir störda då man inte längre kan göra som man själv vill. Men jobbigast av allt är nog att man tro det eller ej faktiskt växte upp under det året man bodde borta och inte vill gå tillbaka igen. Man lärde sig mer av sig själv än man gjort tidigare och man lär sig mer av allt annat när det inte finns några föräldrar ivägen liksom. Som det är just nu skulle jag så fort utbildningen slutar fort få ett jobb så jag kan flytta så fort det bara går. Det är också därför jag vill att utbildningen ska ta slut så att livet äntligen kan börja ta fart. Det är väldigt tröttsamt att gå i samma fotspår hela tiden och att göra allt annat samtidigt som skolan känns inte som min grej. Nu har man bott hemma och gått i skolan de senaste 14 åren så att vara så nära något som snart bryter ut är väldigt frustrerande. Denna process går säkert alla igenom men i olika skeden i livet. Tror inte jag egentligen var speciellt tidig med det få jag bodde hemma tills jag var 19 i alla fall. Som det är just nu har jag hyfsat lyckats lösa det genom att jag går i skolan hela dagarna, är borta från huset mellan 18 till 23 och vaken ganska länge när de sover. På så sätt bor jag lite av mig själv ändå eftersom jag inte ofta ser min mamma och pappa trots att vi bor i samma hus. Det är nio veckor kvar tills skolan slutar och jag söker jobb just nu på flera ställen. Förhoppningsvis kan jag hoppa på något redan i januari eller februari och flytta i samma veva. Då kan nästa kapitel av livet börja och i och med det kommer man växa som människa. Jag har på senare tid förstått mer varför jag vill bli brandman, för att hjälpa människor och på så sätt utvecklas som människa. Jag vill verkligen göra något meningsfullt med mitt liv och vill börja med det på en gång. En tanke slog mig för några dagar sen att om man verkligen har lyckats med sitt liv så borde man kunna dö idag och sekunderna innan man dör tänka att jag inte är missnöjd med vad jag gjort hittills. Lever man på det sättet kan man inte misslyckas. En bra inspirerade mening jag en gång hörde var: ”Dream like you would live forever, live like you would die today.” Alltså borde man redan idag få in alla de drömmar man har i sitt liv innan det är försent.
Detta har för mig pågått ända sen första dagen i SMO utbildningen, tror det var 21 januari 2008. Och kommer förhoppningsvis sluta i Januari-Februari 2010. Och under den tiden ska jag inte bara ha lärt mig att bli brandman utan också vuxit som människa och lärt mig att livet är för kort för att misslyckas och att man faktiskt bara får en chans.
Mvh Filip
